Ett underligt folk

Ja då var det åter ett nytt år, tiden kan ingen göra någonting åt. Den går vare sig man vill eller inte. Ingen kan påverka den och det är ju skönt att den inte gör skillnad på någon endaste av oss. I slutet på december kände jag mig trött som om all kraft var slut, nu känner jag mig piggare och mer motiverad. Det kan ju inte ha att göra med att vi vänt blad i almanackan? det måste handla om att dagarna blir ljusare även om det knappt är märkbart än så vet vi att så är det. Vi går mot en ny vår och en efterlängtad sommar med tillhörande semester. På semestern då vi får göra precis som vi vill, då vi dricker vin mitt i veckan och pratar med grannarna som vi inte sett eller undvikit under vintern. Vi skämtar om hur ofta och mycket vi dricker på semestern och skyndar oss snabbt att lägga till: ja men det är ju så på semestern, det är ju lika varje år. Men ska man vara riktigt ärlig så dricks det väl en hel del under jul och nyårshelgerna också? Och på nyårsafton skålar vi med grannarna och önskar dom gott nytt år för att inte se dom igen förän till semestern. Vi svenskar är ett underligt folk eller är det människan som är underlig i största allmänhet? Varför är vi så rädda för att umgås? jag skyller själv på tiden. Jag ska ju hinna med min familj och mina vänner först, sen kanske jag eventuellt skulle ha tid att umgås i all enkelhet med grannen. Det behöver ju inte vara märkvärdigare än att stanna till några extra minuter och prata lite skit, så som vi beter oss på semestern. Men istället kör både jag och grannen ner huvudet i halsduken och muttrar ett kort: Hej!! för att snabbt kila vidare vart än vi nu är på väg. Och det beror inte på att det är för kallt för att stanna till en stund, vi har haft plusgrader hela mörka december, det kanske är för mörkt? vi kanske inte känner igen grannen om vi inte har solen eller nyårsraketernas ljus till hjälp? eller är det promillen som gör att vi känner igen varandra?