Det slumpade sig så....

Jag tror på det egna valet, jag är realist och tror inte på ödet, ödet är något man tar till som en enkel förklaring till något som man inte kan eller orkar förklara. Om ödet skulle existera, om vissa eller alla saker var förutbestämda så måste ju någon ha bestämt detta åt mig och alla andra människor som lever, har levt och ska leva. Många öden blir det....

Men ibland kan jag inte låta bli att undra över vissa saker. Varför drömmer jag om en klasskompis som jag inte sett sen i nian och dagen efter så springer jag in i nämnda person?
Varför återkommer vissa människor i ens liv med jämna mellanrum? Är det slumpen vi pratar om nu? Det bara slumpade sig så, det är inte ödet något förutbestämt.
Jag vill tro att våra liv endast är en piss i Missisippi men varför är de då så invecklade? Om vi bara är en länk i kedjan för människans överlevnad? Kanske är våra liv inte så invecklade som vi tror i det stora, kanske har vi bara begåvats med en mekanism som får oss att tro det för att inte dö ut av tristess på vägen. Om det skulle slumpa sig så att vi dog ut så är det ju egentligen ingen stor sak, ingen skulle finnas kvar som skulle tycka att det var synd att människan försvann. Eller så kanske de som sitter och bestämmer våra öden skulle bli arbetslösa och på sikt också dö ut. Var det inte det jag sa? vi är bara en länk till en länk som håller varandra vid liv.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, det bara slumpade sig så att en gammal vän dök upp och ledde mina tankar till frågan om ödestro. Bara på några meningar har jag låtit människan dö ut och komma tillbaks igen, och ingen bryr sig idag eller om 100 år.