Borden

Jag borde plantera om mina krukväxter dom verkligen ber mig om det varje gång jag vattnar den urholkade jordskorpan i respektive kruka. Jag borde vika in all tvätt som jag samlat inte i hög utan i ett berg. Jag borde köpa den där lampan till min dotter som jag lovat sen förra våren men inte kommit mig för att göra. Jag borde glasa in dörren i vitrinskåpet, det är ju bara ett par år sedan jag satt dit den. Det finns en massa borden och jag är väl medveten om dom. Jag hamnar på resesidor på nätet och drömmer mig bort till dagar utan borden. Jag ser mig själv sittandes på en klippavsats på Inishbofin helt utan borden och med en tanke som är fri.
Om man nu inte tycker om alla dessa borden varför skaffar man sig dom då? Visst det kommer alltid att finnas borden men det kan ju inte vara så svårt att minimera dom. Om jag ger bort blommorna, kläderna (inte alla men det mesta) accepterar att mitt vitrinskåp inte har glas och ger dottern pengar till en ny lampa som hon kan köpa själv, då skulle jag vara en bra bit på väg i mitt nya "bordelösa" liv.

Modjo

Gwendalyn far omkring i en silverdräkt och håller i en påse. I den påstår hon att hon har min modjo?? Jag förstår inte riktigt vad hon menar men eftersom det enligt henne är mitt så vill jag väldigt gärna ha det tillbaks. I jakten på Gwendalyn som går igenom en uteservering i Thailand, genom ett slott i Skottland och även i mitt vardagsrum får jag hjälp av en lustig man i grön hatt. Han säger sig vara en ärkefiende till Gwendalyn och har kraft att förinta henne. Jag tycker att det verkar överdrivet och säger att det enda jag vill ha är påsen som hon har i sin hand. Tillslut så har vi i alla fall fått in Gwendalyn i ett runt rum (hon kan flyga) och hon svävar i taket. Mannen i den gröna hatten ber mig stå tillbaks och börjar läsa massa konstiga ord med en röst som låter som om en aborigin som blåser i en didgerdoo. Gwenadlyn ser ut att må dåligt och börjar bli genomskinlig tills hon med ett litet *poff* försvinner och påsen far upp och ut faller röda rosor som när dom faller mot golvet blir till blod. Jag går fram för att titta men blodet har torkat till små röda runda stenar.

Jag läser inte serietidningar, tittar inte på tecknad film eller liknande. Varför drömmer jag så här? Vem fan är Gwendalyn? och vad står mannen i den gröna hatten för? När jag nu ändå drömmer så tydligt kan jag väl få drömma något jag kan förstå, något som ger mig en behaglig känsla i kroppen och inte som nu, då jag vaknar med ett - Ehhh vad fan!

Hjärnmask

Vad är det som gör att man glömmer vissa saker och att andra på någotvis stannar kvar som fastklistrade med 2-komponentslim? Ibland hör jag en låt på radion, en riktig skitlåt. Den snurrar sedan i mitt huvud i dagar, ibland veckor. Som om den hade hittat en egen fil som inte är raderbar. Jag tror det kallas för hjärnmask. Sen finns det tankar som du själv skapat och även om du resonerat bort dem med dig själv så snurrar dom ändå på. Varje gång en sådan tanke dyker upp så får jag med kraft säga åt mig själv "Den där tanken har jag ju slängt bort" Ta ett nytt tag om den, radera den, trasa sönder den och mentalt elda upp den. Men så går det en dag eller två och så är den där igen. Är detta också en form av hjärnmask? eller är tanken förknippad med ett adrenalinutsläpp som gör min hjärna till en knarkare? Oberoende av om tanken är bra eller dålig för mig? Jag kan ta att Orups senaste låt vägrar lämna min hjärna ifred även om det framkallar ett lätt illamående. Men jag vill ha saneringstips då det gäller idiotiska tankar.

Hur var det före 1865?

100%

Vad betyder det när folk säger att dom ger mer än 100 procent? Jag är inget matematiskt geni men ger jag 100 procent så ger jag allt. Fast det är klart om 100 procent är lika med 40 arbetstimmar i veckan så får det ju ett helt annat perspektiv. I så fall jobbade jag 148 procent förra veckan. Jag gillar inte det sättet att se på det, jag tycker att 100 procent borde motsvara alla timmar i låt oss säga en vecka. Det betyder att om du en vecka ska ge 100 procent så får du ge fan i att sova och lägga in 168 timmar. Och det betyder att de som jobbar 40 timmar i veckan och kallar det 100 procent bara jobbar drygt 25 procent. Som arbetsgivare vore det drömmen, du kan säga till nästa vem som helst att du vill att dom ska jobba mer än sina futtiga 25 procent samtidigt som du som arbetstagare kanske får en mer positiv syn på tillvaron då du endast jobbar 25 procent och har 75 procents fritid.

Men om vi frångår arbete och dygnets timmar och tänker på vad man menar då man ger 100 procent. Kan man ge 100 procent? Det är mycket möjligt att det endast är ett sätt att uttrycka sig då man egentligen menar att jag ger allt JAG kan i det här? Så har det iaf varit för mig.
När ger du 100 procent?

Ett välordnat kaos

Mitt liv består av välordnade högar och en mängd listor. Jag anses nog ha rätt bra koll av min omgivning. Det skrämmer mig. Högarna och listorna symboliser ju tvärtom. Mitt inre kaos får inte nå ut så därför har jag en yttre ordning, mest för syn skull antar jag.
Jag kan vara grymt effektiv och skulle med lite välvilja lätt kunna effektivisera bort mig själv från en mängd uppdrag. Några gånger i livet har jag stannat upp, samlat alla bollarna i en hink och sagt att från och med nu räcker det med två bollar i luften samtidigt. Det har varit skönt! Av farten har jag sedan av någon anledning själv smygit in den ena bollen efter den andra och med förvånad min stått och jonglerat 8 bollar som direkt från Cirkus Scott.
Jag har nu äntligen accepterat att jag (denna upplaga) fungerar så här och jag tänker inte göra våld på en konstruktion jag haft så svårt att lära mig förstå. Jag har lärt mig vart off-knappen sitter och jag törs använda den, och varför skulle jag inte våga det? Jag är ju lika lättstartad som en duracellkanin.

Planering

Livet blir inte alltid riktigt som man har tänkt sig, eller nästan aldrig faktiskt. Så varför planerar man stora saker egentligen? Någon ringde på dörren och ville låna telefon och vips så var jag i Paris. Jag liftade med en sjöman och sommaren efter odlade jag "kål" på en arrenderad åker. Jag följde med en kärlekskrank vännina till Aten, hon for hem och jag blev kvar. Istället för att jobba på fabriken satt jag på Atens barer och caféer och samtalade om livet. Jag undrar vilka planer jag hade då? Vad jag tyckte om livet som just hade börjat för min del.
När jag tänker tillbaks så har jag nog inte planerat så noga, det känns så men det har nog mer varit bananskal mest hela tiden. Jag undrar om det sett annorlunda ut om jag haft en plan som jag följt till punkt och pricka. Troligtvis men knappast bättre.
Jag känner mig nyfiken på nästa oplanerade steg i mitt liv, även om jag egentligen borde göra en grovplanering. Jag vet att det finns steg jag måste ta, dom ska jag hålla mig till men resten får bli som det blir. Det är synd att det är så lite bananskal i farten bara.

Ett glas vin

Om du skulle få för dig att öppna en restaurang eller om du redan kanske äger en sylta. Dina gäster vill nu ha ett glas vin till biffen eller en stor stark till gulachen, strålande tänker du och kollar redan nästa dag upp vad som gäller.

Ansökan ska skickas in med 19 bilagor, jo det är sant 19 bilagor som styrker allt ifrån att du är svensk medborgare till besiktningsprotokoll från räddningstjänsten. Innan du skickar in din ansökan gör du klokast i att prata med hälsovårdsmyndigheten som ska godkänna lokalerna. Dom vill ha tvättställ och vatten på fler platser än det finns, vilket fick mig att föreslå Lundby tvättställ. När ansökan och alla bilagor är sammanställda så ska det skickas in till alkoholenheten samtidigt som du ska betala 7.600:- för att ens få den behandlad. Skulle du dessutom få ett nej så är det bara att betala samma summa en gång till vid nästa ansökningstillfälle. Du ska också gå kurs i alkoholhantering, det som jag tyckte jag var så bra på. Den kursen kostar också pengar och sedan ska du betala in olika avgifter varje år, om du nu får något tillstånd.

Mycket väsen för ett glas vin och jag funderar genast på om det bara är i Sverige vi super så kontrollerat?

Dunka Dunka

I helgen var det fest. Två som fyllde år hade hyrt Pipeline och dagen till ära så återförenades Dunka Dunka. Jag tänkte att detta får jag bara inte missa och tog med mig mina två (snart) 16-åringar i tron om att dom skulle gilla det. Båda deras morbröder var med i bandet och bara det skulle ju göra att dom skulle tycka att det var fräckt.

Det var inte förrän efteråt jag reflekterade över hur fräckt jag själv skulle tyckt att det varit att följa med min mamma på en "minnenas serenad"

Jag hade iaf grymt roligt och jag tror att mina barn iaf fick med sig någonting positivt, det finns fler vuxna som dansar lika galet (löjligt?) som deras mamma.

Arbetslust

En stor kopp kaffe
Ordna jobbet i högar
En till kopp kaffe
Läsa mail
Telefonsamtal
Prioritera om högarna
Kaffe
Läsa tidningen en gång till, noga
Lunch
Inser att jag måste göra det här idag
Kaffe
Besök
Fingra på en pärm
Kaffe
Kan göras imorgon, lördag iof
Men det kan göras imorgon

Svinsemester

Nu är det kallt, svinkallt. Minus 20 och jag försöker förstå varför vi bara går på? Vi går ut, startar vår iskalla bilar och åker iväg till våra jobb. Vi huttrar och snorar och alla har vi om inte röda ansikten så röda näsor. Det är inte på sommaren man ska förbruka alla sina semesterdagar, man ska ha några kvar till svindagarna. Ligga i soffan under filten, dricka varma drycker beställa hem mat av de stackars satar som inte har några semesterdagar kvar.
Känner mig först gnällig då jag ser genomåkningen av störtloppet för damer. Minus 20 grader i hundra km i timmen, vad motsvarar det för kyla? Men jag inser ganska snart att dom valt det själv, precis som jag valde att inte ta semester idag.

Besiktning

Så var det dags, bilen skulle in på sin årliga besiktning. Jag hade absolut inga onda föraningar och blev nästan stött då en vän till mig igår frågade -Går den igenom då?
På plats körde jag in bilen och istället för att stå och hänga över axeln på besiktningsmannen (det brukar jag göra) så gick jag och tog en kopp kaffe vid deras betjäningsdisk.
Där satt två män och en kvinna som väntade på sina bilar och jag lyssnade intresserat på deras domar, en efter en.
- Ja du måste byta spindelleden (något med en spindel var det iaf)
- Bromsarna är helt slut, ombesiktning om 2 månader.
- Karborator-tunnel-kollifjoxen sjunger på sista versen
Jag log och sneglade bort på min bil som nu var upphissad, tänkte att min bil har inga fel.
Min bil var upphissad länge, ovanligt länge och nu var det två besiktningsmän som stog och samtalade om något. Den ena gick iväg och jag tänkte att nu hissas min bil ner snart, men nej den andra besiktningsmannen gick också iväg och där hängde min bil ensam uppe i luften.
Nu började hjärnan tänka tusenlappar, vad kan det vara för fel? något svåruttalat ord med minst ett X i har brakat ihop, körförbud?
Bilen kom iaf ner och besiktningsmannen försvann på en provtur. Jag borde hängt han över axeln ändå, visat min totala dumhet inför bilar och berömt honom som kunde så mycket.
Han kom tillbaks och jag betalade, väntade, väntade.
- Här! sa han och pekade på besiktningsprotokollet som legat på disken en stund.
- Jaha okey vad ska jag göra?
- Tja jag tycker att du kan köra härifrån, sa han och log.
Inte en anmärkning, inte en enda! Jag visste att jag kunde lita på min bil, jag kände mig minst 3.000 kronor rikare då jag for därifrån.

Hallå Nr.2

Telefonen ringer och jag svarar
- Hallå, du jag kommer nog inte upp till helgen
- ???? Ehh vem är det?
- Det är jag, Krister
- Jaha och varför tror du att jag vill veta vad du tänker göra till helgen?
- Jag sa ju att jag skulle höra av mig
Nu är jag inte bara irriterad, jag är förbannad. Jag vill att det jag nu ska säga ska nå in i hans beige-grå hjärna.
- Du måste förstå att jag inte är intr..
- Du jag har jävligt bråttom tänkte bara säga lite snabbt att jag inte kommer upp, jag hör av mig!
- Nej det gör du inte!!!
Tuuuut

Hallå!!

Igår fick jag ett telefonsamtal från det förgångna.
Det måste vara 24 år sedan vi sågs eller pratades vid.

- Hej! Vet du vem det är?
- Ehh nää?
Här följde en massa ledtrådar som skulle göra att jag kom på vem det var.
- Nä du jag vet inte vem du är. Vem är du och vad vill du? Jag är på väg ut!
Han svarade att det var Krister också följde ett skratt.
- Nu blev du paff va?
- Hmm jo, Vad vill du?
Han började genast berätta om allt som hänt honom de senaste 24 åren, vart han bott med vilka han varit ihop med, att han varit gift och hur många barn han hade. Vad han jobbade med och varför han skilde sig ifrån frugan *HÖ HÖ*
- Jaha, ja jag har som sagt lite bråttom, vad vill du?
Han var singel, kom på att han skulle söka rätt på mig??? Varför det? Hur kan man komma på en sådan sak? Hur kan man ringa en bekant från antiken och mer eller mindre föreslå en träff utan att fråga om personen är intresserad eller ledig? Hur kan man ringa någon som bad en mer eller mindre att dra åt helvete senast man sågs?
- Jag måste som sagt åka men det var intressant att höra vad som hänt dig, du kan fortsätta med ditt liv nu, jag ska fortsätta med mitt.
- Men du vänta, ska vi inte ses något då?
- Nej det ska vi inte.
- Kan jag ringa igen?
- Gör inte det! Ha det bra! Hej då!
- Du vänta, vet du att min pappa är död?
- Hmm nä, det var ju tråkigt.
- Han brann upp i en bil.
- Usch då, nyligen?
- Det var samma dag som dom begravde Prinsessan Diana, förstår du vad tragiskt?
- Ehh ja, ja det var ju tråkigt men jag måste faktiskt åka nu (sant).
- Ja men ha det bra då, jag ringer något igen
KLICK!
- Va fan, jag sa ju att jag inte ville det.
Tuuuuuuut

Jag saknar

Jag saknar en bra granne, en sådan man bara kan ramla in hos och dela sina funderingar med. Jag hade bra grannar men dom har flyttat.
Jag saknar en homosexuell manlig vän som kan vara lika bitsk och ärlig som Jack i "Will & Grace" Någon som kunde ta ner mig på jorden med jämna mellanrum.
Jag saknar en rik väninna som inte har annat för sig än att ta med mig (bjuda) på roliga resor och annat dyrt. Om hon dessutom dricker en aning för mycket spelar ingen roll.
Jag saknar känsel i höger stortå, vad det nu har att göra med allting.
Jag saknar en man. Inte vem som helst, jag saknar HAN!

Om jag skulle ha allt detta så skulle säkert min trygga granne få knoster på min bögkompis och avundas min rika väninna. Min bögkompis skulle fullständigt döma ut min granne OCH min pojkvän. Min rika väninna skulle med all sannolikhet dricka upp mitt futtiga vinlager och min man skulle med all säkerhet aldrig vilja vara hemma hos mig. När jag fyller år skulle jag vara tvungen att ha ett kalas för var och en av dem. Då återstår bara höger stortå, den utan känsel. Och den saknaden är bra, den ställer aldrig till med mer än att foten domnar bort i högklackat och det stör ju bara mig.

Ett leende

Folk som ler hela tiden gör mig misstänksam. Vad har hon att le åt? varje dag? hela tiden?
Jag lockas snabbt till korkade orsaker som går ut på att vederbörande inte är särskilt smart eller att hon är lyckligt ovetande. Lyckligt oventande om vad? Vad är det jag vet som gör att jag inte fånler hela tiden? Är jag avundsjuk på hennes lättsinne? och isf går jag omkring med ett tungsinne? Jag blir misstänksam och en aning irriterad, varför då? Jag är inte ett dugg intresserad av henne eller hennes liv. Jag vill inte ens veta varför hon är glad. Om hon vore det lite mer lagomt, låt säga en gång i veckan eller en gång i månaden så kanske jag skulle undra varför? Nu ler hon varenda dag och hela jävla tiden. Det skulle ju kunna skapa en osäkerhet hos mig, hon har kanske en insikt som jag ännu inte har, eller kommer att få. Men då den tanken vidrörs så slås den bort lika snabbt som vissa försvinner hem från jobbet en fredags eftermiddag. Hon är helt enkelt dum, naiv och korkad. Jag ler då jag kommit överens med mig själv om att så är fallet.