Livet blir inte alltid riktigt som man har tänkt sig, eller nästan aldrig faktiskt. Så varför planerar man stora saker egentligen? Någon ringde på dörren och ville låna telefon och vips så var jag i Paris. Jag liftade med en sjöman och sommaren efter odlade jag "kål" på en arrenderad åker. Jag följde med en kärlekskrank vännina till Aten, hon for hem och jag blev kvar. Istället för att jobba på fabriken satt jag på Atens barer och caféer och samtalade om livet. Jag undrar vilka planer jag hade då? Vad jag tyckte om livet som just hade börjat för min del.
När jag tänker tillbaks så har jag nog inte planerat så noga, det känns så men det har nog mer varit bananskal mest hela tiden. Jag undrar om det sett annorlunda ut om jag haft en plan som jag följt till punkt och pricka. Troligtvis men knappast bättre.
Jag känner mig nyfiken på nästa oplanerade steg i mitt liv, även om jag egentligen borde göra en grovplanering. Jag vet att det finns steg jag måste ta, dom ska jag hålla mig till men resten får bli som det blir. Det är synd att det är så lite bananskal i farten bara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tror att oplanerat är bäst. För då får livet skapa ens liv istället för förnuftet. Tycker det låter härligt det där att åka iväg med en sjöman...
Ja det är nog kanske så, människan är lyckligare om hon vågar släppa kontrollen ett tag.
Och det är då som man kanske får uppleva den stora kärleken i livet eller av livet.
Skicka en kommentar