Igår gick samtalet i "Världens modernaste land" ut på varför vi svenskar alltid förväntar oss att andra ska ta tag i saker åt oss, ja då vi vill ha hjälp annars vill vara ifred och klara oss själva. Och där i ligger ju faktiskt svaret även om det går att säga på tusen mer korrekta sätt och med historiska referat.
Vi lever för oss själv och släpper in ytterst få människor i våra liv, vi blir tom grinig på våra föräldrar om dom inte ringer på dörren innan dom går in, helst ska dom ringa och meddela att dom tänker komma också, INNAN! Vi löser våra egna problem, sköt dig själv och skit i andra! Men ibland dyker det upp saker som vi antingen inte kan lösa själv eller som vi helt enkelt inte orkar ta tag i, då kommer -Varför gör ingen nåt? Vi är inte vana vid att lösa saker kollektivt, vi är inte ens vana vid att adressera problem öppet. Om någon inte städar tvättstugan så skriver vi lappar, om ditt barn inte klarar skolan så som du önskar så frågar du varför skolan kunnat släppa det så långt och inte gjort något?
När jag var i 12-års åldern så bodde vår familj i en bostadsrätt vars trappuppgång med 6 lägenheter hade blivit utsatt för en del klotter och annan skadegörelse (Nej, det var inte jag). Alla beklagade sig bakom stängda dörrar tills en person bjöd in alla i trappan på en fika för att prata om det här och som hon skrev på lappen, lära känna varandra bättre. Jag glömmer aldrig mina föräldrars blickar då dom läste inbjudan. Dom sa det inte högt men jag kan ge mig tusan på att dom tänkte: Vem tror hon att hon är? Nå fikakvällen kom och det var mangrann uppslutning, jag var också med. Tystnaden var så påtaglig att tom en 12-åring kände sig obekväm. Värdinnan pratade lite, några mummlade mm ja kanske det. Inget bestämdes och alla gick hem till sig. Efter mötet så kanske fler sa hej till varandra, jag vet inte. Jag vet iaf att hon som bjöd in till mötet inte följde det svenska mönstret, hon var dessutom skild och ensam med sitt barn. Bara det måste ha lockat alla att gå dit av fel anledning.
Så varför gör ingen nåt? Jag försöker på flera olika sätt då jag törs och orkar, hur gör ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kan det vara så att: Många människor betraktar och reflekterar lättare över sin omgivning än sig själv, finns otaliga exempel på "tyckare" som spekulerar över andras människors liv för att hålla sina egna dåliga samveten i schack eller för att påtala för de som inte kan hålla sig till de oskrivna reglerna -"Nu är du minsann utanför markeringarna, in i fållan med dig igen" (annars blir jag otrygg och kommer att skvallra om dig)Att bryta mönster är inte helt lätt men människor som gör det får alldeles för lite uppskattning för det, min upplevelse är att de utgör ett stort hot mot "tyckarna" (som egentligen är en samling otrygga varelser). Man kan önska att människor kunde se det så här: "Så vitt jag vet är jag den ende personen som jag vet att jag med säkerhet ska leva med i resten av mitt liv, därför är jag den intressantaste personen i mitt liv och den samtidigt den person som jag borde lägga ner mest tid på försöka att förstå".
Så det du gör är att lägga ner all kraft på dig själv? att förstå dig själv? Hjälper det dig att aldrig fråga -Varför gör ingen nåt?
Vågar och orkar du alltid ta tag i problemen runt dig? Förväntar du dig aldrig att någon annan ska lösa saker åt dig?
Skicka en kommentar