Så kom kylan, jag vet att den alltid brukar göra det. Fast i år lurade jag mig själv lite längre än andra år beroende på att vintern lurade oss. Minus 17 grader och allt är lite trögare, motorvärmarsladden "knövlar" sig på ett högst irriterande sätt, som om den också tycker att det är för kallt och inte alls villa hänga på utsidan bilen. Tyget i jackan sprakar, det låter som om det skulle brista. I december satt vi utomhus och drack kaffe utan jackor och jag hade glömt bort allt vad kyla heter, nu ilar jag kvickt mellan värmepunkterna. Idag är det bara minus 10 grader och det känns helt okey, man liksom vänjer sig.
På mitt nya projekt fryser vattnet i ledningarna och all kraft som skulle gå till ombyggnationer och roliga renoveringar går åt till att få verksamheten att bara fungera. På väg till jobbet imorse körde jag förbi en joggare? Vad motiverar han sig med? En vän till mig åker skidor i skogen, en tanke som jag endast skulle kunna få om det var varmt och jag var tvungen att ta mig från A till B. Barnen åker skridskor och på bygget jobbar dom på som vanligt. Vart går gränsen? eller vänjer vi oss? Kan det vara bra med köld? Är jag en vekling eller härstammar jag från en annan breddgrad?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
DEt är ingångsättningsfryset som är värst...men när man väl är där ute på joggrundan eller i skidspåret så är det faktiskt ganska härligt... /fru y
ingångsättningsfryset? ja kanske elelr så är det så att jag ger mig hän i mitt frysande för mycket :)
Skicka en kommentar