Fan vad våren fick bråttom

Normalt brukar jag tycka om att det går undan, att rännilar av vatten strömmar, takdropp och ljudet av grus under skorna. Men nu känns det som om jag inte ens hinner förundras, det som är min vanliga vårsysselsättning. Förundras över hur allt orkar brista ut i så mycket liv ännu än gång. Fönsterna är skitigare än vanligt och solen är inte nådig, på balkongen hänger julbelysningen kvar och jag vill trycka på stoppknappen. Jag vill spola tillbaks några veckor och inser då jag säger det att jag nog är den enda som känner så. Hur kan vissa månader släpa sig fram och kännas som år då andra med exakt samma antal dagar visslar förbi lika fort som nyrikskänslan en lönehelg? Syrenerna blommar och sen kommer hösten, undrar lite om människor förr kände samma sak? Att allt gick så förbannat fort. Våren, sommaren för att sedan kliva i sirap och få en stil som påminner om ett trögdjur.