Det är inte alls synd om mig

När jag vaknade imorse så vaknade jag med en känsla av att det var synd om mig. Jag reflekterade inte närmare över känslan utan utförde mina morgonrutiner i vanlig ordning. När jag senare sitter på jobbet med en kopp kaffe så börjar jag ifrågasätta känslan. Varför skulle det vara synd om mig? Jag räknar upp ett antal alternativ men inget av dem håller i analysen. Det är inte synd om mig alls, det måste helt enkelt ha varit en dröm som dröjt sig kvar. En dröm som gav mig denna känsla och som jag inte kommer ihåg. Då jag funderar över en känsla som denna och hur den kommer till så inser jag att jag inte riktigt förstår att den fungerar så bra som den gör. Allt är ju relativt! Jag surfar runt för att se vilka det är synd om, förutom människan i största allmänhet som Strindberg för länge sedan redan påpekat. Jag hittar följande människor som det är synd om idag:

Homofober
Britney Spears
Göran Persson
Svenska militärer
Hönshjärnor
Glittermannen

Jag inser efter ett tag att det är synd om så otroligt många att det är omöjligt för mig att ta med alla här. Och då går det bara att åter hänvisa till Strindberg och inse att killen hade koll på det här.