Morgonstund...

Klockan behöver aldrig ringa hemma hos mig, jag vaknar alltid före. Långt före och skulle jag inte göra det så har jag en som voffar försiktigt men envist tills jag öppnar ögonen. Jag är ofta dödstrött på kvällen men sover lite och oroligt om nätterna. Jag misstänker att allt hänger ihop. Jag tillbringar för närvarande onyttigt mycket tid till arbete och säger glatt till alla varnande pekfingrar att det är ju åt mig själv jag jobbar och med tiden så ska det lugna ner sig. Mitt sociala liv är hopplöst obefintligt så när som på några kollegor och mina drömmar handlar om lite lugn och ro i ett bad med ett glas vin, eller några timmars konversation med en trevlig icke kollega. Jag var till tandhyginisten i måndags, hon ville mena att jag var en aning annorlunda eftersom jag somnade då hon rotade runt bland mina tänder. Hon sa att nästan alla tycker att det här är väldigt obehagligt men du sover dig igenom behandlingen och låter mig i princip göra vad som helst med dig. Det i sig är ju lite skrämmande, att jag kan sova då någon gör obehagliga saker med mig.
Varje morgon då jag åker till jobbet då endast några få arbetare med konstiga arbetstider är vaken så känner jag mig rik och tillfreds, inte över att jag har ett jobb utan bara därför att. Mina sinnen är på topp då, jag kan höra ljud som jag definitivt inte skulle höra på eftermiddagen och jag noterar saker som annars med all säkerhet skulle gå mig förbi. Jag tror i mina tankar att jag skulle må bra av en dygnsförskjutning, fast det skulle nog bli rätt ensamt. Alla jag känner gillar att sova länge på morgonen. Antagligen så funderas det för mycket på triviala ting då jag istället bara borde åka med och verkligen ta till mig det jag redan vet. Jag vet på ett ungefär hur länge det är tänkt att jag ska vara här, jag vet att det kan ändras i ett ögonblick och jag vet att jag skulle fylla mina dagar med helt andra saker om jag bara kunde greppa och förstå fakta.