Hallå Nr.2

Telefonen ringer och jag svarar
- Hallå, du jag kommer nog inte upp till helgen
- ???? Ehh vem är det?
- Det är jag, Krister
- Jaha och varför tror du att jag vill veta vad du tänker göra till helgen?
- Jag sa ju att jag skulle höra av mig
Nu är jag inte bara irriterad, jag är förbannad. Jag vill att det jag nu ska säga ska nå in i hans beige-grå hjärna.
- Du måste förstå att jag inte är intr..
- Du jag har jävligt bråttom tänkte bara säga lite snabbt att jag inte kommer upp, jag hör av mig!
- Nej det gör du inte!!!
Tuuuut

Hallå!!

Igår fick jag ett telefonsamtal från det förgångna.
Det måste vara 24 år sedan vi sågs eller pratades vid.

- Hej! Vet du vem det är?
- Ehh nää?
Här följde en massa ledtrådar som skulle göra att jag kom på vem det var.
- Nä du jag vet inte vem du är. Vem är du och vad vill du? Jag är på väg ut!
Han svarade att det var Krister också följde ett skratt.
- Nu blev du paff va?
- Hmm jo, Vad vill du?
Han började genast berätta om allt som hänt honom de senaste 24 åren, vart han bott med vilka han varit ihop med, att han varit gift och hur många barn han hade. Vad han jobbade med och varför han skilde sig ifrån frugan *HÖ HÖ*
- Jaha, ja jag har som sagt lite bråttom, vad vill du?
Han var singel, kom på att han skulle söka rätt på mig??? Varför det? Hur kan man komma på en sådan sak? Hur kan man ringa en bekant från antiken och mer eller mindre föreslå en träff utan att fråga om personen är intresserad eller ledig? Hur kan man ringa någon som bad en mer eller mindre att dra åt helvete senast man sågs?
- Jag måste som sagt åka men det var intressant att höra vad som hänt dig, du kan fortsätta med ditt liv nu, jag ska fortsätta med mitt.
- Men du vänta, ska vi inte ses något då?
- Nej det ska vi inte.
- Kan jag ringa igen?
- Gör inte det! Ha det bra! Hej då!
- Du vänta, vet du att min pappa är död?
- Hmm nä, det var ju tråkigt.
- Han brann upp i en bil.
- Usch då, nyligen?
- Det var samma dag som dom begravde Prinsessan Diana, förstår du vad tragiskt?
- Ehh ja, ja det var ju tråkigt men jag måste faktiskt åka nu (sant).
- Ja men ha det bra då, jag ringer något igen
KLICK!
- Va fan, jag sa ju att jag inte ville det.
Tuuuuuuut

Jag saknar

Jag saknar en bra granne, en sådan man bara kan ramla in hos och dela sina funderingar med. Jag hade bra grannar men dom har flyttat.
Jag saknar en homosexuell manlig vän som kan vara lika bitsk och ärlig som Jack i "Will & Grace" Någon som kunde ta ner mig på jorden med jämna mellanrum.
Jag saknar en rik väninna som inte har annat för sig än att ta med mig (bjuda) på roliga resor och annat dyrt. Om hon dessutom dricker en aning för mycket spelar ingen roll.
Jag saknar känsel i höger stortå, vad det nu har att göra med allting.
Jag saknar en man. Inte vem som helst, jag saknar HAN!

Om jag skulle ha allt detta så skulle säkert min trygga granne få knoster på min bögkompis och avundas min rika väninna. Min bögkompis skulle fullständigt döma ut min granne OCH min pojkvän. Min rika väninna skulle med all sannolikhet dricka upp mitt futtiga vinlager och min man skulle med all säkerhet aldrig vilja vara hemma hos mig. När jag fyller år skulle jag vara tvungen att ha ett kalas för var och en av dem. Då återstår bara höger stortå, den utan känsel. Och den saknaden är bra, den ställer aldrig till med mer än att foten domnar bort i högklackat och det stör ju bara mig.

Ett leende

Folk som ler hela tiden gör mig misstänksam. Vad har hon att le åt? varje dag? hela tiden?
Jag lockas snabbt till korkade orsaker som går ut på att vederbörande inte är särskilt smart eller att hon är lyckligt ovetande. Lyckligt oventande om vad? Vad är det jag vet som gör att jag inte fånler hela tiden? Är jag avundsjuk på hennes lättsinne? och isf går jag omkring med ett tungsinne? Jag blir misstänksam och en aning irriterad, varför då? Jag är inte ett dugg intresserad av henne eller hennes liv. Jag vill inte ens veta varför hon är glad. Om hon vore det lite mer lagomt, låt säga en gång i veckan eller en gång i månaden så kanske jag skulle undra varför? Nu ler hon varenda dag och hela jävla tiden. Det skulle ju kunna skapa en osäkerhet hos mig, hon har kanske en insikt som jag ännu inte har, eller kommer att få. Men då den tanken vidrörs så slås den bort lika snabbt som vissa försvinner hem från jobbet en fredags eftermiddag. Hon är helt enkelt dum, naiv och korkad. Jag ler då jag kommit överens med mig själv om att så är fallet.

Vinka

Idag har jag vinkat till en massa människor som jag inte känner. Jag har vinkat ut igenom bilrutan, från mitt kontorsfönster och på gatan. Som ni förstår så är jag grymt uttråkad och jag har fastnat i någon konstig sinnesstämning. För att bryta det och för att ha något annat att göra än att tänka, älta så har jag alltså vinkat. Det är underskattat. Alla borde vinka mer! Det är inte lika personligt som ett hej och förpliktigar inte. Du behöver inte hamna i samtal och du gör människor glada. Många ser förvånade ut och vinkar först lite frågande, men då vinkade jag bara ännu mer och då vinkar nästan alla tillbaks igen.

Vinka! Vinka!

Orättvisor

Världen är full av orättvisor av olika slag. När jag var liten tyckte jag att det var orättvist att min bror fick fler jordgubbar än jag. Skulle det ske idag så skulle jag antagligen skita i det, sno några av honom eller köpa fler. Vad är orättvist idag? hur hanterar jag det? Jag sitter precis som jag gjorde då jag var sju år och bara konstaterar att det är orättvist. Varför skiter jag inte i det? varför tar jag inte för mig? Går det att åstakomma rättvisa med pengar? Inte i det här fallet, för i det här fallet så är det bara jag som tycker att det är orättvist, alla andra sitter nöjda. Fan vad orättvist!

Är det därför jag känner mig fånig?