Varför firar man födelsedagar? Okey jag kan förstå att man kan fira en födelse, en förhoppningsvis efterlängtad ny människa. Men sen då? Vi firar som i regel barns födelsedagar mer än vuxnas fast det borde vara en större bedrift att man hållit sig vid liv ännu ett år ju äldre man blir. Födelsedagsfirandets storlek borde således öka med åldern.
Jag har inget emot födelsedagar, jag tycker både om att ge och få uppvaktning. Men jag funderar ändå varför det är en sådan stor grej, och ifall det är det i alla kulturer? Är det för att vi inte ska glömma bort varandra? för att alla ska få ha sin egen dag? Men tänk alla de som aldrig blir uppvaktade och alla de som inte vill bli uppvaktade och påminda om att tiden rår ingen på.
och varför är det större att fylla 40 än 39? Visst det finns vissa åldrar som kanske är mer värda än andra att firas. Att man blir myndig tex, fast då man fyller myndig så fattar man inte ett skit av det (befriande). Det passar inte med tårta då man fyller 30 och inser att man är på väg in i medelåldern eller då man fyller 40 och antingen skiter i vilket eller fasar över vart åren tog vägen. Hur man vill möta sin bemärkelsedag är nog väldigt olika från person till person. Jag vill inte ha tårta, jag vill ha fest! Det är en bra anledning att träffa sina vänner på, att fira att vi finns mer än det faktum att en av oss blivit ett år äldre.
Jag tänker på äldre människor i min omgivning som med drömsk blick säger "Jag var nog som lyckligast efter 40" Säger dom det för att luras? För att om dom sa som det var så skulle ingen orka bli lika gamla som dom. Eller menar dom det? Vad är det då som är så jäkla bra med att vara 40? Jo jag kan känna att vissa saker är bra mycket bättre nu än då jag var tex 25 men det som skrämmer med deras resonemnag är vad händer sen?
Nå, en dag i taget och en dag så kanske jag också sitter och hänvisar tillbaks till åren då jag var runt 40 som de bästa i mitt liv. Det kan ju vara så att man inte kommer ihåg längre tillbaks än så heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hej Moddan...blir mindre chockad...inte av din blogg men av ditt Alias. Heter du Modd i efter namn? Jag kallas ocksa Moddan, fast jag ar kille :)
40 år !
En härlig ålder.....då kommer både prostata och hemorrojder *ler*
Man känner sig inte gammal. Man är fortfarande ung i sinnet och livet leker.
ahh...jag minns när jag fyllde tretti - då började livet. innan dess var allt ett blurr...öh... eller är det nu allt är ett blurr...?
Hej! Det bästa är att allt blir ju bara roligare och roligare ju äldre man blir (tycker jag, 40+). Hoppas det inte vänder =)
Och Stefan - javisst är allt ett blurr.
Jag tycker det viktigaste med ålder är att vara just i den ålder man är. Inte vara 40 och låtsas som man var lika ung som när man var 25. Jag tror att födelsedagar har den betydelsen att de hjälper oss att inse vår ålder. Precis som begravningar hjälper oss att inse att någon är död....
Det här med ålder verkar engagera och det är ju klart, ingen kommer ju undan.
modd: Nej jag heter inte Modd, haft Modesty som nick sedan människan chattade på stentavlor och detta har utvecklats till Moddan.
anonym x 2: Jo visst är det härligt även om jag har noll erfarenheter av prostataproblem och inte fått erfara hemorrojdernas glädje än :) Nu är det ju iof en vecka kvar tills jag når guldåldern.
stefan: Det ska vara lite blurr mellan milstolparna ;)
the ryssbält tapes: Så om man har ett stort kalas så är det lättare att förstå att man blivit äldre? Kan nog ligga något i det.
Skicka en kommentar