Vi väljer oss fram

Jag tror att jag funderat ut varför vi (jag) är så fullbokad och stressad jämt. Jag tror att jag tillhör de männsikor som har svårt att välja. Om jag blir sugen på en pizza så kan jag vända hem efter att jag sett menyn som erbjuder 88 varianter. Men där gjorde min fundering ett magplask eftersom jag valde att gå hem och inte valde att välja en av alla 88 pizzor.

När vi sprang omkring naken och inte behövde välja vad vi skulle äta utan åt det som vi kom över, när vi inte valde bort en bra man för att det eventuellt skulle kunna dyka upp en ännu bättre man nästa parningssäsong, när vi inte valde grotta efter storlek och smak utan somnade där skydd mot natten fanns då var vi definitivt inte fullbokade. Om vi var stressade vet jag inte men jag har svårt att tro det, jag tror att det enda valet som fanns var att hålla sig vid liv och föröka sig. Fast det är ju också ett val om det inte enbart gick på instinkt. Det måste ha gått på instinkt för jag har svårt att se Knot-Lisa sitta och deppa på en klippa med funderingar på att hoppa. Jag tror inte heller att Bertil-Ben avbildade förökningsritualer på sin grottvägg för att hetsa upp sina fantasilösa medmänniskor och dessutom bli rik på flinta.

Men vad vet jag? Inte ett jäkla nå! Återkommer en annan dag!

Konstiga hål

Jag hade tänkt ondgöra mig över kommunen, arrendeavtal och vem som ansvarar för avlopp, underjordiska kulvertar m.m. Men den lilla glöd som tändes i frustration vid lunchtid är som bortblåst och jag inser att det inte spelar någon större roll egentligen. Att det har varit ut 6 st personer som representerat olika avdelningar och titta på hålet i backen spelar ingen roll. Att alla dessa 6 personer hänvisat ärendet mellan sig spelar ingen roll heller. Att ingen tycks vara ansvarig för den arrenderade marken när hål bara uppstår men väldigt intresserade då arrendet ska in spelar inte heller någon roll. Jag hade en dröm för ett tag sedan där det uppstod ett gigantiskt hål i backen varpå hela byggnaden tippade ner och försvann för alltid. Nu när jag tänker tillbaks på den drömmen och det verkliga hålet som uppstått så kan jag nästan känna att det vore skönt med en sanndröm.

100%

Vad betyder det när folk säger att dom ger mer än 100 procent? Jag är inget matematiskt geni men ger jag 100 procent så ger jag allt. Fast det är klart om 100 procent är lika med 40 arbetstimmar i veckan så får det ju ett helt annat perspektiv. I så fall jobbade jag 148 procent förra veckan. Jag gillar inte det sättet att se på det, jag tycker att 100 procent borde motsvara alla timmar i låt oss säga en vecka. Det betyder att om du en vecka ska ge 100 procent så får du ge fan i att sova och lägga in 168 timmar. Och det betyder att de som jobbar 40 timmar i veckan och kallar det 100 procent bara jobbar drygt 25 procent. Som arbetsgivare vore det drömmen, du kan säga till nästa vem som helst att du vill att dom ska jobba mer än sina futtiga 25 procent samtidigt som du som arbetstagare kanske får en mer positiv syn på tillvaron då du endast jobbar 25 procent och har 75 procents fritid.

Men om vi frångår arbete och dygnets timmar och tänker på vad man menar då man ger 100 procent. Kan man ge 100 procent? Det är mycket möjligt att det endast är ett sätt att uttrycka sig då man egentligen menar att jag ger allt JAG kan i det här? Så har det iaf varit för mig.
När ger du 100 procent?

Ett välordnat kaos

Mitt liv består av välordnade högar och en mängd listor. Jag anses nog ha rätt bra koll av min omgivning. Det skrämmer mig. Högarna och listorna symboliser ju tvärtom. Mitt inre kaos får inte nå ut så därför har jag en yttre ordning, mest för syn skull antar jag.
Jag kan vara grymt effektiv och skulle med lite välvilja lätt kunna effektivisera bort mig själv från en mängd uppdrag. Några gånger i livet har jag stannat upp, samlat alla bollarna i en hink och sagt att från och med nu räcker det med två bollar i luften samtidigt. Det har varit skönt! Av farten har jag sedan av någon anledning själv smygit in den ena bollen efter den andra och med förvånad min stått och jonglerat 8 bollar som direkt från Cirkus Scott.
Jag har nu äntligen accepterat att jag (denna upplaga) fungerar så här och jag tänker inte göra våld på en konstruktion jag haft så svårt att lära mig förstå. Jag har lärt mig vart off-knappen sitter och jag törs använda den, och varför skulle jag inte våga det? Jag är ju lika lättstartad som en duracellkanin.

Planering

Livet blir inte alltid riktigt som man har tänkt sig, eller nästan aldrig faktiskt. Så varför planerar man stora saker egentligen? Någon ringde på dörren och ville låna telefon och vips så var jag i Paris. Jag liftade med en sjöman och sommaren efter odlade jag "kål" på en arrenderad åker. Jag följde med en kärlekskrank vännina till Aten, hon for hem och jag blev kvar. Istället för att jobba på fabriken satt jag på Atens barer och caféer och samtalade om livet. Jag undrar vilka planer jag hade då? Vad jag tyckte om livet som just hade börjat för min del.
När jag tänker tillbaks så har jag nog inte planerat så noga, det känns så men det har nog mer varit bananskal mest hela tiden. Jag undrar om det sett annorlunda ut om jag haft en plan som jag följt till punkt och pricka. Troligtvis men knappast bättre.
Jag känner mig nyfiken på nästa oplanerade steg i mitt liv, även om jag egentligen borde göra en grovplanering. Jag vet att det finns steg jag måste ta, dom ska jag hålla mig till men resten får bli som det blir. Det är synd att det är så lite bananskal i farten bara.

Ett glas vin

Om du skulle få för dig att öppna en restaurang eller om du redan kanske äger en sylta. Dina gäster vill nu ha ett glas vin till biffen eller en stor stark till gulachen, strålande tänker du och kollar redan nästa dag upp vad som gäller.

Ansökan ska skickas in med 19 bilagor, jo det är sant 19 bilagor som styrker allt ifrån att du är svensk medborgare till besiktningsprotokoll från räddningstjänsten. Innan du skickar in din ansökan gör du klokast i att prata med hälsovårdsmyndigheten som ska godkänna lokalerna. Dom vill ha tvättställ och vatten på fler platser än det finns, vilket fick mig att föreslå Lundby tvättställ. När ansökan och alla bilagor är sammanställda så ska det skickas in till alkoholenheten samtidigt som du ska betala 7.600:- för att ens få den behandlad. Skulle du dessutom få ett nej så är det bara att betala samma summa en gång till vid nästa ansökningstillfälle. Du ska också gå kurs i alkoholhantering, det som jag tyckte jag var så bra på. Den kursen kostar också pengar och sedan ska du betala in olika avgifter varje år, om du nu får något tillstånd.

Mycket väsen för ett glas vin och jag funderar genast på om det bara är i Sverige vi super så kontrollerat?

Dunka Dunka

I helgen var det fest. Två som fyllde år hade hyrt Pipeline och dagen till ära så återförenades Dunka Dunka. Jag tänkte att detta får jag bara inte missa och tog med mig mina två (snart) 16-åringar i tron om att dom skulle gilla det. Båda deras morbröder var med i bandet och bara det skulle ju göra att dom skulle tycka att det var fräckt.

Det var inte förrän efteråt jag reflekterade över hur fräckt jag själv skulle tyckt att det varit att följa med min mamma på en "minnenas serenad"

Jag hade iaf grymt roligt och jag tror att mina barn iaf fick med sig någonting positivt, det finns fler vuxna som dansar lika galet (löjligt?) som deras mamma.

Arbetslust

En stor kopp kaffe
Ordna jobbet i högar
En till kopp kaffe
Läsa mail
Telefonsamtal
Prioritera om högarna
Kaffe
Läsa tidningen en gång till, noga
Lunch
Inser att jag måste göra det här idag
Kaffe
Besök
Fingra på en pärm
Kaffe
Kan göras imorgon, lördag iof
Men det kan göras imorgon

Besiktning

Så var det dags, bilen skulle in på sin årliga besiktning. Jag hade absolut inga onda föraningar och blev nästan stött då en vän till mig igår frågade -Går den igenom då?
På plats körde jag in bilen och istället för att stå och hänga över axeln på besiktningsmannen (det brukar jag göra) så gick jag och tog en kopp kaffe vid deras betjäningsdisk.
Där satt två män och en kvinna som väntade på sina bilar och jag lyssnade intresserat på deras domar, en efter en.
- Ja du måste byta spindelleden (något med en spindel var det iaf)
- Bromsarna är helt slut, ombesiktning om 2 månader.
- Karborator-tunnel-kollifjoxen sjunger på sista versen
Jag log och sneglade bort på min bil som nu var upphissad, tänkte att min bil har inga fel.
Min bil var upphissad länge, ovanligt länge och nu var det två besiktningsmän som stog och samtalade om något. Den ena gick iväg och jag tänkte att nu hissas min bil ner snart, men nej den andra besiktningsmannen gick också iväg och där hängde min bil ensam uppe i luften.
Nu började hjärnan tänka tusenlappar, vad kan det vara för fel? något svåruttalat ord med minst ett X i har brakat ihop, körförbud?
Bilen kom iaf ner och besiktningsmannen försvann på en provtur. Jag borde hängt han över axeln ändå, visat min totala dumhet inför bilar och berömt honom som kunde så mycket.
Han kom tillbaks och jag betalade, väntade, väntade.
- Här! sa han och pekade på besiktningsprotokollet som legat på disken en stund.
- Jaha okey vad ska jag göra?
- Tja jag tycker att du kan köra härifrån, sa han och log.
Inte en anmärkning, inte en enda! Jag visste att jag kunde lita på min bil, jag kände mig minst 3.000 kronor rikare då jag for därifrån.

Hallå Nr.2

Telefonen ringer och jag svarar
- Hallå, du jag kommer nog inte upp till helgen
- ???? Ehh vem är det?
- Det är jag, Krister
- Jaha och varför tror du att jag vill veta vad du tänker göra till helgen?
- Jag sa ju att jag skulle höra av mig
Nu är jag inte bara irriterad, jag är förbannad. Jag vill att det jag nu ska säga ska nå in i hans beige-grå hjärna.
- Du måste förstå att jag inte är intr..
- Du jag har jävligt bråttom tänkte bara säga lite snabbt att jag inte kommer upp, jag hör av mig!
- Nej det gör du inte!!!
Tuuuut

Hallå!!

Igår fick jag ett telefonsamtal från det förgångna.
Det måste vara 24 år sedan vi sågs eller pratades vid.

- Hej! Vet du vem det är?
- Ehh nää?
Här följde en massa ledtrådar som skulle göra att jag kom på vem det var.
- Nä du jag vet inte vem du är. Vem är du och vad vill du? Jag är på väg ut!
Han svarade att det var Krister också följde ett skratt.
- Nu blev du paff va?
- Hmm jo, Vad vill du?
Han började genast berätta om allt som hänt honom de senaste 24 åren, vart han bott med vilka han varit ihop med, att han varit gift och hur många barn han hade. Vad han jobbade med och varför han skilde sig ifrån frugan *HÖ HÖ*
- Jaha, ja jag har som sagt lite bråttom, vad vill du?
Han var singel, kom på att han skulle söka rätt på mig??? Varför det? Hur kan man komma på en sådan sak? Hur kan man ringa en bekant från antiken och mer eller mindre föreslå en träff utan att fråga om personen är intresserad eller ledig? Hur kan man ringa någon som bad en mer eller mindre att dra åt helvete senast man sågs?
- Jag måste som sagt åka men det var intressant att höra vad som hänt dig, du kan fortsätta med ditt liv nu, jag ska fortsätta med mitt.
- Men du vänta, ska vi inte ses något då?
- Nej det ska vi inte.
- Kan jag ringa igen?
- Gör inte det! Ha det bra! Hej då!
- Du vänta, vet du att min pappa är död?
- Hmm nä, det var ju tråkigt.
- Han brann upp i en bil.
- Usch då, nyligen?
- Det var samma dag som dom begravde Prinsessan Diana, förstår du vad tragiskt?
- Ehh ja, ja det var ju tråkigt men jag måste faktiskt åka nu (sant).
- Ja men ha det bra då, jag ringer något igen
KLICK!
- Va fan, jag sa ju att jag inte ville det.
Tuuuuuuut

Ett leende

Folk som ler hela tiden gör mig misstänksam. Vad har hon att le åt? varje dag? hela tiden?
Jag lockas snabbt till korkade orsaker som går ut på att vederbörande inte är särskilt smart eller att hon är lyckligt ovetande. Lyckligt oventande om vad? Vad är det jag vet som gör att jag inte fånler hela tiden? Är jag avundsjuk på hennes lättsinne? och isf går jag omkring med ett tungsinne? Jag blir misstänksam och en aning irriterad, varför då? Jag är inte ett dugg intresserad av henne eller hennes liv. Jag vill inte ens veta varför hon är glad. Om hon vore det lite mer lagomt, låt säga en gång i veckan eller en gång i månaden så kanske jag skulle undra varför? Nu ler hon varenda dag och hela jävla tiden. Det skulle ju kunna skapa en osäkerhet hos mig, hon har kanske en insikt som jag ännu inte har, eller kommer att få. Men då den tanken vidrörs så slås den bort lika snabbt som vissa försvinner hem från jobbet en fredags eftermiddag. Hon är helt enkelt dum, naiv och korkad. Jag ler då jag kommit överens med mig själv om att så är fallet.

Orättvisor

Världen är full av orättvisor av olika slag. När jag var liten tyckte jag att det var orättvist att min bror fick fler jordgubbar än jag. Skulle det ske idag så skulle jag antagligen skita i det, sno några av honom eller köpa fler. Vad är orättvist idag? hur hanterar jag det? Jag sitter precis som jag gjorde då jag var sju år och bara konstaterar att det är orättvist. Varför skiter jag inte i det? varför tar jag inte för mig? Går det att åstakomma rättvisa med pengar? Inte i det här fallet, för i det här fallet så är det bara jag som tycker att det är orättvist, alla andra sitter nöjda. Fan vad orättvist!

Varför gör ingen nåt?

Igår gick samtalet i "Världens modernaste land" ut på varför vi svenskar alltid förväntar oss att andra ska ta tag i saker åt oss, ja då vi vill ha hjälp annars vill vara ifred och klara oss själva. Och där i ligger ju faktiskt svaret även om det går att säga på tusen mer korrekta sätt och med historiska referat.

Vi lever för oss själv och släpper in ytterst få människor i våra liv, vi blir tom grinig på våra föräldrar om dom inte ringer på dörren innan dom går in, helst ska dom ringa och meddela att dom tänker komma också, INNAN! Vi löser våra egna problem, sköt dig själv och skit i andra! Men ibland dyker det upp saker som vi antingen inte kan lösa själv eller som vi helt enkelt inte orkar ta tag i, då kommer -Varför gör ingen nåt? Vi är inte vana vid att lösa saker kollektivt, vi är inte ens vana vid att adressera problem öppet. Om någon inte städar tvättstugan så skriver vi lappar, om ditt barn inte klarar skolan så som du önskar så frågar du varför skolan kunnat släppa det så långt och inte gjort något?

När jag var i 12-års åldern så bodde vår familj i en bostadsrätt vars trappuppgång med 6 lägenheter hade blivit utsatt för en del klotter och annan skadegörelse (Nej, det var inte jag). Alla beklagade sig bakom stängda dörrar tills en person bjöd in alla i trappan på en fika för att prata om det här och som hon skrev på lappen, lära känna varandra bättre. Jag glömmer aldrig mina föräldrars blickar då dom läste inbjudan. Dom sa det inte högt men jag kan ge mig tusan på att dom tänkte: Vem tror hon att hon är? Nå fikakvällen kom och det var mangrann uppslutning, jag var också med. Tystnaden var så påtaglig att tom en 12-åring kände sig obekväm. Värdinnan pratade lite, några mummlade mm ja kanske det. Inget bestämdes och alla gick hem till sig. Efter mötet så kanske fler sa hej till varandra, jag vet inte. Jag vet iaf att hon som bjöd in till mötet inte följde det svenska mönstret, hon var dessutom skild och ensam med sitt barn. Bara det måste ha lockat alla att gå dit av fel anledning.

Så varför gör ingen nåt? Jag försöker på flera olika sätt då jag törs och orkar, hur gör ni?

Horoskop

Ingen erkänner att dom läser tidningarnas horoskop men de flesta ögnar igenom och vissa tror stenhårt. Igår läste jag mitt eget i två skillda tidningar. Det ena sa att jag skulle få emotta pengar och att jag inte skulle ifrågasätta gåvan utan bara tacka och ta emot. Det andra sa att min ekonomi skulle lägga hinder ivägen för saker som jag vill göra, whats new? Jag kände av naturliga orsaker mer för det första horoskopet men fast jag klev upp 05.45 och inte somnade förän efter 01.00 så kom där ingen gåva, inte en endaste sekin.

För en massa år sedan jobbade jag på ett företag där vi hade en personaltidning. Jag låg bakom den inte alltför seriösa tidningen och beslutade att jag skulle börja ha med horoskop. Istället för att skriva av någon annans horoskop så gjorde jag egna. Jag tog först reda på när mina kollegor var födda och således i vilket stjärntecken. Därefter skrev jag med kännedom om deras person och vart dom var någonstans i livet, träffsäkra horoskop med råd och annat som enbart kunde tolkas som högst personligt. Horoskopen blev väldigt populära och ingen anade att det var jag som hittat på allt, att jag lekte Gud ett tag och faktiskt styrde vissa saker i deras liv för en kort period. Det här blev ju naturligtvis jävligt jobbigt för mig, att varje vecka försöka skicka dolda meddelanden till alla mina kollegor. Meddelanden som inte bara var snyggt skrivna utan också hade ett vettigt innehåll.

Och även om vissa visste att det bara var jag som lekte så kunde dom inte låta bli att läsa, sen om det gjorde dom till bättre eller sämre människor har jag ingen aning om. Kul var det i alla fall!

Nu är jag nazist också

I Aftonbladet fredag den 21 januari fick jag läsa att jag är nazist, i alla fall djurnazist enligt Nima Daryamadjs sätt att se på det hela. Det hela börjar rätt okey men jag känner hela tiden vart det är på väg. Mycket riktigt avslutas det hela med något så idiotiskt som "Låt inte din tallrik bli en plats där liv skändas" Jag är för god djurhållning och emot onödigt lidande men jag är också historisk en köttätare till min natur. Nu kommer många att hävda att det är du inte alls! Jo då, det är jag visst. Mina släktingar har så långt jag kan se tillbaks, och lite längre varit köttätare. Våra kroppar känner igen den här födan och uppskattar den. Jag kan respektera människors val att inte äta kött, jag tänker inte förfölja dom med biffar och försöka omvända dom. Jag kan acceptera smygvegetarianer som "bara" äter fisk och ibland även kyckling, även om jag inte förstår resonemanget riktigt. En kompis sa att han äter allt som saknar intelligent blick? Jag stirrar på korven, ser inga ögon, gapar och sväljer eller vad? Varför får inte jag välja själv vad jag stoppar i mig, varför ska jag hela tiden få höra att jag som rökare är dödsdömd ofta av en ickerökare som snyltröker på mina cigg efter ett par glas. För mig får alla äta vad fan dom vill bara dom slutar med sina pekpinnar. I den här takten så äter ni snart bara gråsten tills det att någon kommer på att även den lider och då är ni lika dödsdömd som en rökare.Jag tycker om kött och ja, jag kan se ett djur i ögonen låta det dödas (alt. döda själv) för att jag är köttätare och behöver och vill ha den födan. Jag är inte nazist, jag gasar inte ihjäl en massa kor för att sedan bränna upp dom.

Kvinnan var lyckligare förr

Ja jag menar det och observera att jag faktiskt är kvinna själv. Kvinnan var lyckligare förr då hon visste sin plats. Då hon hade att välja mellan tvättstugan eller spisen. Hon var mycket lugnare och mer harmonisk då. Idag stressar hon runt som ett skållat troll och säger sig vara förfördelad gentemot mannen och i vissa grova fall förnedrad. Hon har skaffat sig en karriär, välartade barn som hon inte har tid med, intressant hobby som hon egentligen tycker är urtrist, sliter timmar på gym för att se ut som någon yngre mediababe.

Men vem tackar henne för det? Inte någon, detta gör henne bitter och resultatet blir gnällig kärring som anklagar mannen för diverse olater. Hon känner sig förnedrad när hon inser hur mycket pengar hon lägger på anti-rynk smörja och annat dravel, men istället för att erkänna att valet faktiskt är hennes eget lägger hon skulden på mannen.

Mina väninnor får ett konstigt uttryck i sina små anti-rynk ansikten då jag lägger fram mina åsikter i detta ämne. Snabba som kobror hugger dom till och menar att även jag är ute på den självförnedrande stigen, visst jag erkänner, det är svårt att leva som man lär. Men jag vidhåller att kvinnan var lyckligare förr, detta gäller även mannen vilken jag anser är den mest förnedrade av de två könen i dagsläget.

Mannen har blivit en tassande mes, som stryker omkring kvinnan med en inställsam min. Här är nivån långt ifrån jämställd, allt är på kvinnans villkor. Hon plockar upp honom, trasar sönder alla hans värderingar och packar om honom till en lallande jasägare.

Är det här jämnlikhet? Då vill jag ingen ha. Är det dessa roller vi ger oss själva? Varför inte inse att vi faktiskt är hyfsat olika och nöja oss med att vi åtminstone är av samma art vilket gör att vi kan ha en hel del kul ihop.

Vad säger alla experter nu? Vad säger Annica Dahlström?

Formulär 1a Dejt

Du har varit på dejt eller kanske blivit uppraggad på krogen och hamnat på ett ställe du inte bör vara på eller för all del trivs att vara på. Du vaknar med något i munnen som efter en stund visar sig vara din tunga men som är förvillande lik en barkbit. Huvudet dunkar och du försöker samla tankarna, ställa de rätta frågorna till dig själv men du inser att det enda du kan göra är att öppna ögonen och se din verklighet just denna morgon. Här kan historien ta flera olika vägar, du kan gilla vad du ser och tycka om att vakna där trots tungan och huvudet. Du kan också känna en stark längtan av att komma därifrån och lillhjärnan som fortfarande är aktiv efter natten kommer upp med den ena korkade anledningen efter den andra om varför du måste gå därifrån omgående. Ingen av dessa ursäkter är trovärdiga men det tillhör leken på någotvis och accepteras av alla inblandade.
Just här i historien borde Formulär 1a komma in i bilden, du får fylla i ett formulär väldigt likt de du får fylla i efter utlandssemestern eller på hotellet. Här kommer inte bara den du är hos utan även du att få svar på en massa saker direkt?

Naturligtvis så kan ju frågorna vara av annan karaktär än de här, allt för att underlätta singellivet en aning och varför inte? Vi effektiviserar det mesta så varför inte underlätta lite i one-night-stand träsket.

Dagdrömmar

Jag lyckades koncentrera mig i 18 minuter, jag lyssnade och reflekterade över vad de andra mötesdeltagarna sa. Jag kommenterade själv en punkt och fick både medhåll och vissa frågor.
Mötet varade i nästan en timme, vad jag gjorde de övriga 40 minuterna vet jag inte. Jag hade ingen penna så jag varken noterade eller kladdade. Jag snurrade nog en hel del kaffekopp och drömde mig bort. Hur kan jag veta att jag behöll koncentrationen i 18 minuter? klockan var 18 minuter över tolv då jag tittade upp och undrade om inte dagen kunde gå lite fortare. Efter det så var jag inte där längre. Jag var i historien och tänkte OM, jag var i framtiden och tänkte OM. Jag var i tankar som kändes viktigare och mer angenäma än ett delägarmöte.

Drömmar kan vara förädiska men på samma gång nödvändiga. Jag har insett att jag vissa dagar behöver lura mig själv, locka mig själv. Förnuftet kan sedan flina lite hånfullt åt mig och anklaga mig för naiva dagdrömmar. Visst, jag erkänner men bryr jag mig? knappast för jag fortsätter att drömma.

Vintern har all rätt..

Igår skrev jag att jag gärna hade behållit de gröna gräsmattorna, idag har jag ändrat mig. Det är ju så här det ska vara, det här är det friska och naturliga. På vintern ska det vara snö och kallt iaf om man bor i Norrland. Jag är absolut ingen vintermänniska och har en blodgrupp som bevisar det, dessutom kan jag inte få vinterkräksjuka vilket bara är ytterligare ett bevis för detta. Mina vinterminnen består av:

• Snedåkta skridskor (begagnade)
• Ingen slalomutrustning (fanns inte pengar till det)
• Längdskidor med tjocka lager snö under
• Blöta vantar och frysna apelsiner
• Skinn på chokladen

Visst har jag några trevliga minnen också:

• Pimpelfiske med pappa
• Snöbollskrig
• Pulkaåkning
• Snölyktor

Men i det stora hela så är vintern inte min grej, men jag förstår att den bör få finnas i full kraft och jag vill att den ska göra det. Så idag sladdar jag vidare med Forden och njuter av att alla står vi lika inför vädret och dess makt. Det var länge sedan jag gjorde en snöängel, kanske ska prova det ikväll.