Vinka

Idag har jag vinkat till en massa människor som jag inte känner. Jag har vinkat ut igenom bilrutan, från mitt kontorsfönster och på gatan. Som ni förstår så är jag grymt uttråkad och jag har fastnat i någon konstig sinnesstämning. För att bryta det och för att ha något annat att göra än att tänka, älta så har jag alltså vinkat. Det är underskattat. Alla borde vinka mer! Det är inte lika personligt som ett hej och förpliktigar inte. Du behöver inte hamna i samtal och du gör människor glada. Många ser förvånade ut och vinkar först lite frågande, men då vinkade jag bara ännu mer och då vinkar nästan alla tillbaks igen.

Vinka! Vinka!

Orättvisor

Världen är full av orättvisor av olika slag. När jag var liten tyckte jag att det var orättvist att min bror fick fler jordgubbar än jag. Skulle det ske idag så skulle jag antagligen skita i det, sno några av honom eller köpa fler. Vad är orättvist idag? hur hanterar jag det? Jag sitter precis som jag gjorde då jag var sju år och bara konstaterar att det är orättvist. Varför skiter jag inte i det? varför tar jag inte för mig? Går det att åstakomma rättvisa med pengar? Inte i det här fallet, för i det här fallet så är det bara jag som tycker att det är orättvist, alla andra sitter nöjda. Fan vad orättvist!

Är det därför jag känner mig fånig?

Sockerdricka

Ett vattenfall av sockerdricka
Tankarna bråkar med känslorna
Telefon ringer!
Någon pratar om skatter, inga kistor på havets botten.
Jag svarar, säkert helt korrekt.
Luren är pålagd, vem var det?
Jag är på jobbet, jo det är jag.
Vattenfall
Flodvågor
Tsunamis

Tisdagmorgon

Jag har absolut ingenting att tillägga!

Något vackert

Värmen i handen på axeln från en vän, någon som finns.
Tystnaden då blickar samtalar.
En vintervit hud som blöder, bildligt rött och av längtan.
Beröring långt inne bakom förut stängda dörrar,
fingertoppar som får använda sin känslighet.
Galenskap på gränsen till harmoni.
Att balansera längst ut och våga blunda.
Det gör ont på ett vackert sätt.

Jag fryser

Så kom kylan, jag vet att den alltid brukar göra det. Fast i år lurade jag mig själv lite längre än andra år beroende på att vintern lurade oss. Minus 17 grader och allt är lite trögare, motorvärmarsladden "knövlar" sig på ett högst irriterande sätt, som om den också tycker att det är för kallt och inte alls villa hänga på utsidan bilen. Tyget i jackan sprakar, det låter som om det skulle brista. I december satt vi utomhus och drack kaffe utan jackor och jag hade glömt bort allt vad kyla heter, nu ilar jag kvickt mellan värmepunkterna. Idag är det bara minus 10 grader och det känns helt okey, man liksom vänjer sig.

På mitt nya projekt fryser vattnet i ledningarna och all kraft som skulle gå till ombyggnationer och roliga renoveringar går åt till att få verksamheten att bara fungera. På väg till jobbet imorse körde jag förbi en joggare? Vad motiverar han sig med? En vän till mig åker skidor i skogen, en tanke som jag endast skulle kunna få om det var varmt och jag var tvungen att ta mig från A till B. Barnen åker skridskor och på bygget jobbar dom på som vanligt. Vart går gränsen? eller vänjer vi oss? Kan det vara bra med köld? Är jag en vekling eller härstammar jag från en annan breddgrad?