Aprildagar

Vårvindar friska tog några tak, minst 2 busskurer, skyltar och en hel del träd. Nu har stormen dragit sig tillbaks och nu på morgonen singlar aprilflingorna ner. Det gör ingenting, jag är ju den som bad våren göra halt för ett tag sedan. I deklarationstider fungerar jag inte socialt men jag kan ändå fundera på vissa saker.

- Är bloggande socialt befrämjande?
- Han kom i full Kareta!! uttrycker kommer sig nog av italienskans ord för bil.
- Värre blir det när någon kommer som ett jehu! vad är det?
- Varför firar man födelsedagar? (återkommer troligtvis i det ämnet)

Jag dissar nasare!

Tänk att allt är så otroligt bra i försäljningsögonblicket.

Vi köpte en kopieringsmaskin på kontoret för ett tag sedan. Stort företag som påstår att om någon kan så är det dom. Nu vet nog alla vilka jag pratar om. Hur som helst så kunde den här maskinen lite andra saker än att bara kopiera, den kunde scanna, maila och användas som skrivare enligt den övertrevliga nasaren. Nu är det bara så att det kan den inte alls! Deras experter har varit här och alla har kliat sig både här och där men har efter ett tag åkt härifrån med ett löfte om att nu fungerar det. När dom åkt så kan jag bara konstatera att nej det fungerar inte, och nu fungerar det inte ens att skriva ut. Kopiera går bra, men vad fan!!!!
Nu vet jag att det finns dom som hävdar att ju fler funktioner i samma maskin ju sämre prestanda. Visst, jag kan köpa att prestandan får stryka lite på foten men nu är det ju så att flera av maskinens påstådda funktioner inte alls existerar.

Jag blir lika upphetsad av nasare som jag blir av blåsväder!

Den Dunkle

Filosofen Heraklitos den Dunkle från Efesos sa:
"Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod"
Och det ligger verkligen en hel del i det, hur vi än upprepar oss så är förutsättningarna alltid annorlunda.

För övrigt tycker jag att Heraklitos har ett tungt epitet.

Fan vad våren fick bråttom

Normalt brukar jag tycka om att det går undan, att rännilar av vatten strömmar, takdropp och ljudet av grus under skorna. Men nu känns det som om jag inte ens hinner förundras, det som är min vanliga vårsysselsättning. Förundras över hur allt orkar brista ut i så mycket liv ännu än gång. Fönsterna är skitigare än vanligt och solen är inte nådig, på balkongen hänger julbelysningen kvar och jag vill trycka på stoppknappen. Jag vill spola tillbaks några veckor och inser då jag säger det att jag nog är den enda som känner så. Hur kan vissa månader släpa sig fram och kännas som år då andra med exakt samma antal dagar visslar förbi lika fort som nyrikskänslan en lönehelg? Syrenerna blommar och sen kommer hösten, undrar lite om människor förr kände samma sak? Att allt gick så förbannat fort. Våren, sommaren för att sedan kliva i sirap och få en stil som påminner om ett trögdjur.

Det är inte alls synd om mig

När jag vaknade imorse så vaknade jag med en känsla av att det var synd om mig. Jag reflekterade inte närmare över känslan utan utförde mina morgonrutiner i vanlig ordning. När jag senare sitter på jobbet med en kopp kaffe så börjar jag ifrågasätta känslan. Varför skulle det vara synd om mig? Jag räknar upp ett antal alternativ men inget av dem håller i analysen. Det är inte synd om mig alls, det måste helt enkelt ha varit en dröm som dröjt sig kvar. En dröm som gav mig denna känsla och som jag inte kommer ihåg. Då jag funderar över en känsla som denna och hur den kommer till så inser jag att jag inte riktigt förstår att den fungerar så bra som den gör. Allt är ju relativt! Jag surfar runt för att se vilka det är synd om, förutom människan i största allmänhet som Strindberg för länge sedan redan påpekat. Jag hittar följande människor som det är synd om idag:

Homofober
Britney Spears
Göran Persson
Svenska militärer
Hönshjärnor
Glittermannen

Jag inser efter ett tag att det är synd om så otroligt många att det är omöjligt för mig att ta med alla här. Och då går det bara att åter hänvisa till Strindberg och inse att killen hade koll på det här.

Känner du vägen till Amygdala?

Det har varit en hel del snack om Amygdala (uh-mig-dah-la) på slutet, forskningen har inte bara bekräftat vad de sedan tidigare visste utan också börjat förstå en del nya saker. Amygdala är en del av den primitiva hjärnan i det limbiska systemet och kallas ofta för känslocentrum. Jag blev så fascinerad då jag läste att dessa två nötformade delar i hjärnan dels hyste empati och på samma gång anses vara det ställe i hjärnan som man kan härleda psykopatiska drag till.

Empatiska drag är till för vår utveckling och överlevnad. Empati är en inneboende förmåga att förstå andra människors tankar och känslor och en medfödd stark drift som inspirerar oss att skapa nära vänskapsband och gemenskaper där vi bryr oss om varandra. Hur kan psykopatiska drag finnas i samma del av hjärnan? Är det en skada i Amygdala?

Hur fungerar det då? Sinnena förmedlar intryck till thalamus som skickar dom vidare för bedömning av Amygdala. Är det en fara som hotar? Signalen går vidare till hypothalamus som i sin tur tillverkar adrenalin för att hjälpa oss att vara alerta och eventuellt kunna fly. Detta var kanske viktigare förr för vår överlevnad, idag förmedlas stress på samma sätt. Känslor som njutning, rädsla och empati finns här. Här startar också den process som tillslut får oss att gråta, om vi inte skär lök vill säga.

AmIgdala är för övrigt både en grekisk pralin och en kotlett med senap och mandel. Man kan misstänka att namnet kommer från det grekiska ordet för mandel och att även de små nötterna i hjärnan fått sitt namn härifrån. För övrigt reserverar jag mig för sakfel här ovan men fortsätter att fascineras och intresseras.

Citat

En populär författare skriver vad folk tänker. Ett geni inbjuder dem till att tänka något annat.

Källa: Okänd

Vilken utmaning!