Borden

Jag borde plantera om mina krukväxter dom verkligen ber mig om det varje gång jag vattnar den urholkade jordskorpan i respektive kruka. Jag borde vika in all tvätt som jag samlat inte i hög utan i ett berg. Jag borde köpa den där lampan till min dotter som jag lovat sen förra våren men inte kommit mig för att göra. Jag borde glasa in dörren i vitrinskåpet, det är ju bara ett par år sedan jag satt dit den. Det finns en massa borden och jag är väl medveten om dom. Jag hamnar på resesidor på nätet och drömmer mig bort till dagar utan borden. Jag ser mig själv sittandes på en klippavsats på Inishbofin helt utan borden och med en tanke som är fri.
Om man nu inte tycker om alla dessa borden varför skaffar man sig dom då? Visst det kommer alltid att finnas borden men det kan ju inte vara så svårt att minimera dom. Om jag ger bort blommorna, kläderna (inte alla men det mesta) accepterar att mitt vitrinskåp inte har glas och ger dottern pengar till en ny lampa som hon kan köpa själv, då skulle jag vara en bra bit på väg i mitt nya "bordelösa" liv.

Modjo

Gwendalyn far omkring i en silverdräkt och håller i en påse. I den påstår hon att hon har min modjo?? Jag förstår inte riktigt vad hon menar men eftersom det enligt henne är mitt så vill jag väldigt gärna ha det tillbaks. I jakten på Gwendalyn som går igenom en uteservering i Thailand, genom ett slott i Skottland och även i mitt vardagsrum får jag hjälp av en lustig man i grön hatt. Han säger sig vara en ärkefiende till Gwendalyn och har kraft att förinta henne. Jag tycker att det verkar överdrivet och säger att det enda jag vill ha är påsen som hon har i sin hand. Tillslut så har vi i alla fall fått in Gwendalyn i ett runt rum (hon kan flyga) och hon svävar i taket. Mannen i den gröna hatten ber mig stå tillbaks och börjar läsa massa konstiga ord med en röst som låter som om en aborigin som blåser i en didgerdoo. Gwenadlyn ser ut att må dåligt och börjar bli genomskinlig tills hon med ett litet *poff* försvinner och påsen far upp och ut faller röda rosor som när dom faller mot golvet blir till blod. Jag går fram för att titta men blodet har torkat till små röda runda stenar.

Jag läser inte serietidningar, tittar inte på tecknad film eller liknande. Varför drömmer jag så här? Vem fan är Gwendalyn? och vad står mannen i den gröna hatten för? När jag nu ändå drömmer så tydligt kan jag väl få drömma något jag kan förstå, något som ger mig en behaglig känsla i kroppen och inte som nu, då jag vaknar med ett - Ehhh vad fan!

Hjärnmask

Vad är det som gör att man glömmer vissa saker och att andra på någotvis stannar kvar som fastklistrade med 2-komponentslim? Ibland hör jag en låt på radion, en riktig skitlåt. Den snurrar sedan i mitt huvud i dagar, ibland veckor. Som om den hade hittat en egen fil som inte är raderbar. Jag tror det kallas för hjärnmask. Sen finns det tankar som du själv skapat och även om du resonerat bort dem med dig själv så snurrar dom ändå på. Varje gång en sådan tanke dyker upp så får jag med kraft säga åt mig själv "Den där tanken har jag ju slängt bort" Ta ett nytt tag om den, radera den, trasa sönder den och mentalt elda upp den. Men så går det en dag eller två och så är den där igen. Är detta också en form av hjärnmask? eller är tanken förknippad med ett adrenalinutsläpp som gör min hjärna till en knarkare? Oberoende av om tanken är bra eller dålig för mig? Jag kan ta att Orups senaste låt vägrar lämna min hjärna ifred även om det framkallar ett lätt illamående. Men jag vill ha saneringstips då det gäller idiotiska tankar.

Hur var det före 1865?

100%

Vad betyder det när folk säger att dom ger mer än 100 procent? Jag är inget matematiskt geni men ger jag 100 procent så ger jag allt. Fast det är klart om 100 procent är lika med 40 arbetstimmar i veckan så får det ju ett helt annat perspektiv. I så fall jobbade jag 148 procent förra veckan. Jag gillar inte det sättet att se på det, jag tycker att 100 procent borde motsvara alla timmar i låt oss säga en vecka. Det betyder att om du en vecka ska ge 100 procent så får du ge fan i att sova och lägga in 168 timmar. Och det betyder att de som jobbar 40 timmar i veckan och kallar det 100 procent bara jobbar drygt 25 procent. Som arbetsgivare vore det drömmen, du kan säga till nästa vem som helst att du vill att dom ska jobba mer än sina futtiga 25 procent samtidigt som du som arbetstagare kanske får en mer positiv syn på tillvaron då du endast jobbar 25 procent och har 75 procents fritid.

Men om vi frångår arbete och dygnets timmar och tänker på vad man menar då man ger 100 procent. Kan man ge 100 procent? Det är mycket möjligt att det endast är ett sätt att uttrycka sig då man egentligen menar att jag ger allt JAG kan i det här? Så har det iaf varit för mig.
När ger du 100 procent?

Ett välordnat kaos

Mitt liv består av välordnade högar och en mängd listor. Jag anses nog ha rätt bra koll av min omgivning. Det skrämmer mig. Högarna och listorna symboliser ju tvärtom. Mitt inre kaos får inte nå ut så därför har jag en yttre ordning, mest för syn skull antar jag.
Jag kan vara grymt effektiv och skulle med lite välvilja lätt kunna effektivisera bort mig själv från en mängd uppdrag. Några gånger i livet har jag stannat upp, samlat alla bollarna i en hink och sagt att från och med nu räcker det med två bollar i luften samtidigt. Det har varit skönt! Av farten har jag sedan av någon anledning själv smygit in den ena bollen efter den andra och med förvånad min stått och jonglerat 8 bollar som direkt från Cirkus Scott.
Jag har nu äntligen accepterat att jag (denna upplaga) fungerar så här och jag tänker inte göra våld på en konstruktion jag haft så svårt att lära mig förstå. Jag har lärt mig vart off-knappen sitter och jag törs använda den, och varför skulle jag inte våga det? Jag är ju lika lättstartad som en duracellkanin.

Planering

Livet blir inte alltid riktigt som man har tänkt sig, eller nästan aldrig faktiskt. Så varför planerar man stora saker egentligen? Någon ringde på dörren och ville låna telefon och vips så var jag i Paris. Jag liftade med en sjöman och sommaren efter odlade jag "kål" på en arrenderad åker. Jag följde med en kärlekskrank vännina till Aten, hon for hem och jag blev kvar. Istället för att jobba på fabriken satt jag på Atens barer och caféer och samtalade om livet. Jag undrar vilka planer jag hade då? Vad jag tyckte om livet som just hade börjat för min del.
När jag tänker tillbaks så har jag nog inte planerat så noga, det känns så men det har nog mer varit bananskal mest hela tiden. Jag undrar om det sett annorlunda ut om jag haft en plan som jag följt till punkt och pricka. Troligtvis men knappast bättre.
Jag känner mig nyfiken på nästa oplanerade steg i mitt liv, även om jag egentligen borde göra en grovplanering. Jag vet att det finns steg jag måste ta, dom ska jag hålla mig till men resten får bli som det blir. Det är synd att det är så lite bananskal i farten bara.