Dagdrömmar

Jag lyckades koncentrera mig i 18 minuter, jag lyssnade och reflekterade över vad de andra mötesdeltagarna sa. Jag kommenterade själv en punkt och fick både medhåll och vissa frågor.
Mötet varade i nästan en timme, vad jag gjorde de övriga 40 minuterna vet jag inte. Jag hade ingen penna så jag varken noterade eller kladdade. Jag snurrade nog en hel del kaffekopp och drömde mig bort. Hur kan jag veta att jag behöll koncentrationen i 18 minuter? klockan var 18 minuter över tolv då jag tittade upp och undrade om inte dagen kunde gå lite fortare. Efter det så var jag inte där längre. Jag var i historien och tänkte OM, jag var i framtiden och tänkte OM. Jag var i tankar som kändes viktigare och mer angenäma än ett delägarmöte.

Drömmar kan vara förädiska men på samma gång nödvändiga. Jag har insett att jag vissa dagar behöver lura mig själv, locka mig själv. Förnuftet kan sedan flina lite hånfullt åt mig och anklaga mig för naiva dagdrömmar. Visst, jag erkänner men bryr jag mig? knappast för jag fortsätter att drömma.

Macken

Jag visste inte hur jag skulle göra för att få in bensinen i bensinpumparna, jag och min vän bar hundratals bensindunkar fram till pumparna men ingen av oss lyckades komma på hur vi skulle fylla pumparna. Imorgon ska vi öppna macken och vi har ingen bensin i pumparna. Inne på macken är allt smutsigt och oljigt. Massor av kartonger med prylar ingen av oss har en aning om vad det är och vad vi kan tänkas ta betalt för dom. Min vän kommer fram till mig och visar mig sina händer, hon gråter. Dom är full av rost, olja och blod.
Jag går ut och ser hur mackskylten hänger snett och att bara en lampa lyser, den blinkar till ibland och jag förstår att den kommer också att slockna snart. Hjärtat klappar hårt i mitt bröst och jag känner hur stressen tar ett kraftigt tag om mig, jag mår illa. Jag säger till mig själv flera gånger att vi kan omöjligt öppna imorgon. Jag sitter plötsligt i min säng, svettig och panikslagen och funderar på att ringa min vän och säga att vi måste skjuta på öppningen, då en inre röst säger: Du har ingen mack! Fan vad gott jag sov sedan.

Vintern har all rätt..

Igår skrev jag att jag gärna hade behållit de gröna gräsmattorna, idag har jag ändrat mig. Det är ju så här det ska vara, det här är det friska och naturliga. På vintern ska det vara snö och kallt iaf om man bor i Norrland. Jag är absolut ingen vintermänniska och har en blodgrupp som bevisar det, dessutom kan jag inte få vinterkräksjuka vilket bara är ytterligare ett bevis för detta. Mina vinterminnen består av:

• Snedåkta skridskor (begagnade)
• Ingen slalomutrustning (fanns inte pengar till det)
• Längdskidor med tjocka lager snö under
• Blöta vantar och frysna apelsiner
• Skinn på chokladen

Visst har jag några trevliga minnen också:

• Pimpelfiske med pappa
• Snöbollskrig
• Pulkaåkning
• Snölyktor

Men i det stora hela så är vintern inte min grej, men jag förstår att den bör få finnas i full kraft och jag vill att den ska göra det. Så idag sladdar jag vidare med Forden och njuter av att alla står vi lika inför vädret och dess makt. Det var länge sedan jag gjorde en snöängel, kanske ska prova det ikväll.

Så kom snön...

Så kom då vintern till Norrland och Sundsvall. Visst är gatan där jag bor vacker men ärligt hade jag nog kunnat fortsatt med gröna gräsmattor. Idag har jag fastnat med bilen 3 ggr i två snödrivor och en backe. Jag har inte svurit en enda gång, inte muttrat bara noterat doften från brända lameller och varit helt lugn. Jag mötte två skidåkare mitt inne i stan och kände mig som en idiot då jag själv slirade runt i en bil med dåliga vinterdäck. Jag kan faktiskt känna en viss glädje med alla er som längtat efter snön, ni som älskar att ränna runt i spåret eller störta ner för backar. Själv så njuter jag av vintern med ett glas rött vin, en bra bok och igensnöade fönster (nu ser man inte hur skitiga dom är). Södra Sverige håller i hatten och jag har faktiskt varit med om liknande styrkor på Skottlands västkust där en vän till mig blåste omkull.

Sundsvall 2007-01-14, fotografen är min dotter.

Reflektioner

Jag måste vara väldigt tråkig och allmän, ingen respons alls på mina inlägg. Om man kollar välbesökta bloggar så kan dom ha 5 kommentarer på 1000 besökare. Detta innebär att jag aldrig kommer att få någon feedback på det jag skriver. Jag kan ju iof lägga om stil och skriva om bögdjävlar från skit Stockholm, hur jag tycker att man borde få röka överallt eller om att vi borde sälja Skåne till högstbjudande. Om jag nu tycker detta eller inte spelar ingen roll i jakten på besökare och kommentarer.

Nu ligger det inte för mig att skriva saker som jag inte kan stå för så jag tror jag satsar på en reseguid istället eller helt enkelt fortsätter som förut med att låta mina tankar få bilda skrivna ord i etern. Det är iaf helt klart fler som läser mina tankar här än hemma i skrivbordslådan.

Det slumpade sig så....

Jag tror på det egna valet, jag är realist och tror inte på ödet, ödet är något man tar till som en enkel förklaring till något som man inte kan eller orkar förklara. Om ödet skulle existera, om vissa eller alla saker var förutbestämda så måste ju någon ha bestämt detta åt mig och alla andra människor som lever, har levt och ska leva. Många öden blir det....

Men ibland kan jag inte låta bli att undra över vissa saker. Varför drömmer jag om en klasskompis som jag inte sett sen i nian och dagen efter så springer jag in i nämnda person?
Varför återkommer vissa människor i ens liv med jämna mellanrum? Är det slumpen vi pratar om nu? Det bara slumpade sig så, det är inte ödet något förutbestämt.
Jag vill tro att våra liv endast är en piss i Missisippi men varför är de då så invecklade? Om vi bara är en länk i kedjan för människans överlevnad? Kanske är våra liv inte så invecklade som vi tror i det stora, kanske har vi bara begåvats med en mekanism som får oss att tro det för att inte dö ut av tristess på vägen. Om det skulle slumpa sig så att vi dog ut så är det ju egentligen ingen stor sak, ingen skulle finnas kvar som skulle tycka att det var synd att människan försvann. Eller så kanske de som sitter och bestämmer våra öden skulle bli arbetslösa och på sikt också dö ut. Var det inte det jag sa? vi är bara en länk till en länk som håller varandra vid liv.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, det bara slumpade sig så att en gammal vän dök upp och ledde mina tankar till frågan om ödestro. Bara på några meningar har jag låtit människan dö ut och komma tillbaks igen, och ingen bryr sig idag eller om 100 år.

Jag gillar att vara vuxen

Igår samlade jag på mig grymt många vuxenpoäng. Jag startade dagen med att jobba i vanlig ordning och sen när jag kom hem gjorde jag älgfärsbiffar. Det måste var grymt många poäng? Det betyder ju att jag har älgkött hemma vilket måste anses som vuxet. Efter middagen bytte jag sängkläder och tvättade, vuxenpoäng. Sedan bestämde jag mig för att plocka undan julen, det gick i rasande fart tills jag kom till min förut omnämnda gran. Här tog jag ett break och for och hämtade min dotter på hennes träning, vuxenpoäng. Då jag kom hem och skulle ta tag i mitt monster till gran så var det "Världens modernaste land" på tv och jag beslutade raskt att skjuta upp granen (till månen) till en annan dag, här sjönk nog min poängställning är jag rädd.

"Världens modernaste land" där samtalades bla om vuxenpoäng och hur det är lite skämmigt att vara vuxen i dagens Sverige. Det konstaterades att förr så ville unga människor se ut och vara som vuxna så snabbt som möjligt. Idag vill alla äldre se ut som ungdomar. Svaret fanns i att förr fanns ingen ungdomskultur och att vara ung var bara ett slags vänteläge till livet. Jag kan hålla med om det här till viss del men jag tror att vi vill både och. Barn klär och sminkar sig som vuxna, en viss klädkedja har utmanande underkläder just för barn. Barnen vet inte hur snabbt de ska släppa sina leksaker för att kunna bli vuxna. Äldre sprutar, skär och fixar för att se yngre ut. Jag tror att alla vill vara likadan, oavsett ung eller gammal.

Samtalet övergick till "den svenska synden" som i mina ögon känns väldigt tam i jämförelse med världens synder. TV2 visar en serie, "sex traffic" som gör mig illamående. Tänk om det skulle vara så att "den svenska synden" var starten till all vår tids djävlighet? Bara för att vi var lite nyfikna...

Jag blundar och tänker på EN häst, FLERA, hästar....en FLOCK, och får en varm känsla inombords.