Badrumsromantik

Badkaret är fyllt med brännhett vatten, någon form av badolja. Lamporna släckta och steearinljusen kastar skuggor som inbjuder fantasin. Favoritmusiken står på lagom volym och vinglaset är fyllt. Det enda som saknas är en god och efterlängtad cigg, men inte ens jag skulle drömma om att röka i badrummet! hmm! Nå inte denna kväll i alla fall. När jag ser morgonrocken trängas med badlakan, tvättkorgen full, tvättmaksinen full och den otroligt fula våtrumsmattan som hon som ägde stället innan hade förmåga att hitta, då är jag lycklig!
Det inger en speciell trygghet som jag inte kan sätta ord på, det påminner om min barndom på ett annorlunda och oförklarligt sätt. Om det är den fula våtrumsmattan eller något annat låter jag vara osagt. Jag blir dimmig av det heta vattnet, av vinet och slappnar av totalt. Jag investerade i en badkarskudde en gång, den var skön men av någon anledning så började den mögla, jag saknar den då jag känner att den näraliggande sömnen inte kommer att ske på grund av en nacke som börjar tycka att ställningen är enahanda. Jag sätter mig upp, sippar mera vin och fantasin leker en utmanande lek med skuggorna, jag inser att det skulle kunna vara snöstorm ute och inget av detta skulle påverkas. Jag inser att jag är trygg, inte bara i mitt badrum utan i det stora. jag mår bra! Jag är nog något som skulle kunnas kallas för lycklig! I stunden? i övrigt? i det hela? kanske, jag är inte girig, nöjer mig med den här för stunden känslan.

Prenumeration av dofter

Det doftar pepparkakor, ja jag vet att det lackar mot jul men det har doftat pepparkakor från och till en längre tid nu. Det doftar svavel, dessa utstickande dofter söker upp mig närhelst på dygnet oavsett vart jag befinner mig och vad jag gör. På dagtid noterar jag det bara och jag har slutat försöka härleda vart dofterna kommer ifrån. På nätterna vet jag vad det handlar om, då är jag tvärsäker att det rör sig om en hjärntumör eller någon annan dödlig sjukdom. Jag tror att jag läst om det, att en viss typ av hjärntumör spelar spratt med doftsinnet som ett första symptom. Att jag ska dö har jag redan förlikat mig med men inte nu!? På morgonen avfärdar jag nattens tankar och ser på mig själv i spegeln både förnöjsamt (att jag lever) och ironiskt (din dumme fan). Dofterna dyker upp och även om jag ibland kan få dom bekräftade av andra så tar dom över på natten, jag antar att jag a) lider av dödsångest b) har en dödligsjukdom eller c) ett ovanligt skruvat doftsinne. Jag får väl vara glad att det inte är äckligare dofter än pepparkakor och svavel även om den senare ibland kan liknas vid kroppsgaser.

Automatisk censur

Jag började fundera lite på det här med icke annonyma bloggar när jag läste .en handfull vardagsrealism. Hur tillrätta lagt det kan vara, hur bloggaren bestämmer om hur han eller hon ska uppfattas. Jag hörde samtidigt på P3 där Katrin Schulman, en av Sveriges största bloggare satt och hävdade hennes totala ärlighet. Jag kan inte på någotvis ifrågasätta den, även om jag tycker att tjejen både är puckad och en aning befriande på samma gång. Jag menar att om man vet att de som läser sin blogg känner dig (eller om du nu råkar vara en kändis) så smyger sig en medveten eller omedveten censur in. Det är ju självklart! Du tar hänsyn till dina närmaste om du är normalt funtad, du har även en självbevarelsedrift om att inte framstå som en idiot. (Detta kan ifrågasättas på vissa bloggar). Jag tror att annonyma bloggar är mer ärliga och av erfarenhet så kan jag erkänna att vissa av dessa annonyma bloggar berör på ett helt annat sätt än andra, dom är mer rakt upp och ner. Nu är jag ju på samma gång nyfiken, om någon bloggar sig till mitt intresse så vill jag gärna veta vem den personen är.

Vad tycker Ni?

Klubbkort mot frostade bilrutor

Mentalt har jag befunnit mig i september under en längre tid. Jag vet inte varför och har inte heller analysera det bara accepterat det även om jag någonstans vetat att det inte är så. Denna morgon förflyttades jag dock snabbt till dagens datum då jag fann min bil med isiga rutor. Jag äger isskrapor men av någon anledning ligger dom inte i min bil. Jag rotade runt men hittade inget att skrapa med. Förr dög kassettband otroligt bra till denna uppgift (yngre läsare kan googla på kassettband för att få mer information) och jag tänkte cd-fodral, men jag har inga fodral i bilen. Jag har troligtvis av utrymmesskäl flyttat mina skivor till en portabel liten mapp i tyg. Jag insåg snabbt, trots den arla timmen att den inte skulle duga. Jag bläddrade bland kontokorten och undrade lite över vilket jag skulle klara mig längst utan om det skulle gå sönder och då såg jag den blanka lilla kortdosan i väskan där jag förvarar alla medlems- och klubbkort. Ni vet sådana där kort som man får i olika affärer och som endast genererar reklam i mobilen, på mail och i brevlådan. Nu vet jag dock vad de ska användas till och jag har så många så att det känns inte akut att leta rätt på skraporna eller införskaffa en ny.

Svenska hjältar

På Aftonbladet kan man nominera svenska hjältar, jag antar att dom är ute efter vardagshjältar.
Vad symboliserar en sådan? En som vågar bryta en misshandel på stan? En som vågar vittna?
Kanske en hund som väcker sin husse när huset står i ljusan låga? Jag tycker att det kryllar av hjältar i min omgivning. Alla dom som orkar, dag efter dag utan att klaga på den dåliga ekonomin eller snoriga barn. Alla dom som biter ihop och tar skiten. Men å andra sidan då jag tittar efter så ser jag inte en enda hjälte. Dom flesta orkar allt det där men det är få som vågar visa civilkurage. Det är tom få som ens törs säga till på ICA att datumet på korven har gått ut, som vågra resa sig upp på föräldramötet och bryta en meningslös monolog från en annan korkad förälder. Då biter vi ihop och sparar gallan tills vi sitter i bilen på väg därifrån. Vi törs inte ens säga till vår granne öga mot öga utan sätter hellre upp annonyma lappar. Det finns ju självklart givna hjältar, de som räddar någon annans liv, de som offrar mycket av sin egen tid för att hjälpa andra mer utsatta människor, fast ibland kan även det lukta egotripp. Så vem skulle Ni nominera? Jag funderar än på om det verkligen finns någon att nominera.

8 chanslösa

Jag har fått en utmaning *hmm* av Herr Sug!

Utmaningen är : “8 saker jag inte tänker ge någon chans” eller “Pfft glöm det! Inte en suck att …”

1. Någon söker! Jag kommer aldrig att ge vare sig ensamma mammor eller bönder som söker via TV en chans.

2. Facebook, kommentarer överflödiga.

3. Allt som har med Stureplan att göra.

4. Ett liv utan njutningsmedel.

5. Haggis, inälvshopkok från Skottland.

6. Strypsex, visst är jag tråkig men jag är helt enkelt för feg.

7. Telefonförsäljare, eller nasare i största allmänhet. Om jag behöver något så söker jag upp Er!!! Fatta!!!

8. Man ska tydligen skicka denna utmaning vidare men det tänker inte jag göra, vilket flera borde vara oerhört tacksamma för.

Stäng mun!

Jag tycker att människor ska uttala sina åsikter, och inte bara låta dom snurra inne i sitt eget huvud. Så det är således inte det jag åsyftar då jag skriver stäng mun!
Vad är det med vissa människor som envisas med att ha sin mun öppen? Jag menar inte när dom pratar, äter eller för den delen blir förvånade. Jag menar dom som sitter med munnen öppen, går med munnen öppen och antagligen sover med munnen öppen. Jag har inte en aning om vad det beror på eller om dom är annorlunda än de som har sin mun stängd, det ser iaf väldigt fårskalligt ut. Är det ett ticks? eller går det att lära sig av med? Det kan ju vara så att jag är en av få som reagerar på detta, som får bita sig i läppen för att inte säga -STÄNG MUN!